Christer Nordling
Minklubben 2016-11-29
Kamrater
Under det gångna året har två minörprofiler
”Lagt sin sista slinga”.
Rolf Blomqvist och Johan Fischerström.
Blomman, som vi känner honom, gick bort den 15 mars, vid nästan 80 års ålder.
Blomman, började i flottan 1955 som befälselev. Tog studenten vid Försvarets Läroverk och utnämndes till fänrik 1964.
Blomman blev minör och seglade minsvepare av alla sorter och befattningar. Efter MHS stabskurs väntade tjänstgöring vid ÖrlbO där Blomman bla var stabschef under ubåtsjakten under 1980 talet.
Efter Muskö fick Blomman det jobb som alla minörer traktade efter då han blev en våra sista chefer för
6. Minröjningsavdelningen. DVS det riktiga minörjobbet!
Blomman avslutade sin framgångsrika sjötjänstkarriär med chefsskapet på HMS Carlskrona under expeditionen 90 – 91.
Blomman tog pension som 55-åring.
Blomman brann för minvapnet i alla dess former. Jag minns särskilt hans engagemang för våra på den tiden mobiliserande delar. Som Chef för 2. Minkrigsavdelningen var jag på den tiden ”Lokal produktionsledare” vilket innebar ansvar för såväl freds som krigsorganisationen.
Blomman var chef för krigsförbandet 2. Minkrigsavdelningen och som sådan blev han en mästare på att utnyttja instrumentet Krigsförbandskurser.
Sådana arrangerade han ett antal av uppe i Hemavan där han samlade staber och fartygsbefäl och under stenhård disciplin drev han arbetet med stridsplaner och reglementen. Men när det var fritid – då hade man mycket roligt!
Det var ur krigsförbandet som Jasminorden föddes. Vars fjällkapitel förlades till snögrottorna på fjällets solsida.
Det var en fröjd att komma dit och följa förbandets utveckling och ta del av Blommans goda ledarskap.
Jasminorden ja – många av oss här har haft förmånen att vid Jasminordens årssammankomster lyssna på Blommans årliga ”Linjetal” om sakernas tillstånd och vad han tyckte om våra ledare av olika sorter och hur de skötte sitt värv.
Många sanningar blev det!
På samma sätt minns vi Blomman från våra sammankomster här i Minklubben.
När han efter att ha begärt ordet reser sig och lyfter pekfingret i luften och talar om för föredragshållare av alla de slag – amiraler eller ministrar spelar ingen roll – – vad han tycker om deras agerande och hur dom egentligen borde förfara.
Då var det klartext som gällde!
Blomman var ordförande för Minklubben 1987 – 90 och blev hedersledamot i klubben 1992.
Johan Fischerström avled den 28 september. Johan blev 72 år gammal.
Johan och jag är jämnåriga.
Våra pappor seglade bla Arholma minsvepare tillsammans.
Och vi lekte redan som små med varandra och jag kan intyga att Johan var ett riktigt busfrö som ung. Jag har fortfarande en hårlös fläck på huvudet som resultat av Johans hårda näve.
Johan var inget ljus i skolan. Hans stora intresse var idrotten.
Johan kom efter några extra varv i skolan till sin stora förvåning 1965 in på Sjökrigsskolan.
Jag, som bara gjort ett extra varv låg ett år före och kunde därför utse Johan till min son i det då fungerande far och son systemet.
Till mångas förvåning gick det bra för Johan inte bara hos Brymér i idrottshallen utan även i de teoretiska ämnena.
Johan blev fk 1968 och valde som vi vet minörbanan.
Men
Hans stora intresse var fortsatt idrotten och då särskilt handbollen.
Johan var under 1970 talet en av världens bästa handbollsspelare.
Han var given i det svenska landslaget och representerade Sverige i OS turneringen 1972 i Munchen.
Han öste in mål från sin högerkant med den hand som jag tidigt fått känna på!
1974 utsågs Johan till Sveriges bästa spelare och tog en plats i världslaget. Samma år valde Johan att avsluta sin aktiva handbollskarriär.
En imponerande idrottskarriär var därmed över men det som verkligen är imponerande är hur han parallellt skötte sin militära karriär.
Jag glömmer aldrig när förbandet ankrat upp i lä av Ven. Vi vanliga gjorde oss i ordning för att inta en god middag i gunrummet.
Men inte Johan. En båt kom långsides och ner hoppade Johan. Bil till närmaste flygplats. Flyg till Stockholm. Match med Hellas eller om det var landslaget i Eriksdalshallen. Efter avslutad match flyg och båt tillbaka till förbandet och morgonen därpå så stod han där på bryggan när vi lättade ankar och allt var som vanligt igen.
Sån var han – Johan!
När Johan i slutet av 90 talet återvände från tre år som Försvarsattaché i Australien korsades våra vägar på nytt. Själv skulle jag motvilligt lämna ifrån mig chefskapet för 2. Minkrigsavdelningen men att min efterträdare då blev Johan gjorde det hela lite lättare.
Från far till son!
Johan fortsatte och utvecklade där som chef framgångsrikt våra minröjningsoperationer i Baltikum.
Johan utvecklades under karriären från ett hårt slående busfrö till en analytisk tänkare och debattör av rang.
Denna egenskap gjorde honom till framgångsrik chef för Marinens Analysgruppen, Mana där han under åren 91-94 var den som visste absolut mest om hur det verkligen gick till där under ytan!
Under dessa år var han dessutom ställföreträdande delegationschef under Emil Svensson i de sk rysslandssamtalen som skulle ge svar på frågan Varför?
Efter tidig pension jobbade Johan under nio år som generalsekreterare i Sjövärnskåren.
Vi minns Johan när han här vid våra möten – efter att ha fått ordet långsamt – ibland så att man undrade när skall han egentligen börja – analytiskt, eftertänksamt, logiskt och klokt utvecklade sina ståndpunkter.
Efter Johans inlägg fanns det ofta inte mycket mer att säga!
Johan var ordförande i Minklubben 1984 – 86 och blev hedersledamot i klubben 2013.
Johan tilldelades 2007 FMK vapensköld nr 5
med följande motivering
”För att på ett förtjänstfullt sätt bringat ordning i FM annaler, till båtnad för nuvarande och kommande generationer vilka å Krigsarkivet önska läsa i dessa och därmed söka öka sin egen och kanske andras kunskap om den svenska minkrigshistoren i allmänhet och Flottans Minklubb i synnerhet”.
Får jag föreslå att vi tillsammans hedrar våra kamrater med en stunds eftertanke.
Tack
